Tillverknings­industrin är på väg tillbaka till västvärlden

På testcentret för samarbetande robotar i Västerås tillverkar en liten tvåarmad robot ett armband. När den trär plastpärlorna på tråden kan den märka av om en pärla är defekt och ersätta den med en annan. Efter att den är färdig står det skrivet ”Childhood” med små vita plastpärlor, namnet på drottning Silvias välgörenhetsorganisation. Industrijätten ABB:s nya tillverkningsrobot saknar huvud för att inte verka för mänsklig. Men trots den felande kroppsdelen ser Yumi, som den heter, ganska levande ut. Som en R2D2 med armar. Med Yumi hoppas ABB kunna ­revolutionera tillverkningsindustrin. De benämner den som en framtidsvision. Men det innovativa med den lilla maskinen är inte de fysiska uppgifter den klarar av, de har robotar kunnat göra i årtionden. Yumi skiljer sig från andra robotar eftersom den är mindre och långsammare vilket innebär att den kan arbeta sida vid sida med männi­skor. Namnet står för ”you and me” (du och jag). Yumi är dessutom lätt att programmera; man kan dra i armarna för att visa hur den ska göra saker. Den är med andra ord lite mer lik en människa än sina enorma, svår­progammerade industriella storasyskon som kräver säkerhetszoner för att man inte ska komma till skada. ABB kallar Yumi för en robot­kollega. – Tänk på barn, de kan lära sig hur en surfplatta fungerar bara genom att använda den. Idén är att även robotar ska fungera så, säger Per Vegard Nerseth, ABB Robotics internationella chef. Yumi är tillverkad för att kunna arbeta med mer småskalig och diversifierad tillverkning och utföra uppgifter som människor vanligtvis gör i dag. Testcentret i Västerås är ett statligt finansierat projekt, ett samarbete mellan ABB, Mälardalens högskola och Robotdalen. Syftet är att optimera svensk tillverknings­industri. För tekniska landvinningar kan faktiskt leda till att den gör comeback. – Potentialen är jättestor. Robotar och automationsteknik är väldigt underutnyttjat i Sverige, säger Cecilia Warrol på branschorganisationen Teknikföretagen. Satsningen på robotar som Yumi är en del av den industriella revolution som kallas ”Industri 4.0”, eller ”den fjärde industriella revolutionen”. Begreppet lanserades för sex år sedan av de tyska ingenjörerna Henning Kagermann, Wolf-Dieter Lukas och Wolfgang Wahlster på industrimässan i Hannover. De beskrev hur produktionen i framtiden alltmer kommer att kunna tas över av tillverkningsrobotar. I takt med att dessa utvecklas, och även kommer kunna kommunicera med varandra via trådlösa nätverk, kommer människor knappt behöva vara inblandade. De tyska ingenjörerna målade upp en vision av en helautomatisk fabrik som kan ta fram specifika produkter som måttsydda skor och specialtillverkade fordon, skräddar­sydda av maskiner. Deras koncept blev omtalat. Två år efter mässan i Hannover valde den tyska regeringen att investera två miljarder kronor i ett utvecklingsprojekt med samma namn. Projektets mål är att förbättra Tysklands konkurrenskraft som industri­nation genom utveckling av robottekniken. ”Den här strukturomvandlingen kommer att avgöra den framtida styrkan av världens ledande industri­ella center. Vi måste vinna den kampen”, sade förbundskanslern Angela Merkel, en av Industri 4.0:s största förespråkare, under Hannovermässan 2016. Det är inte bara Tyskland som är med i kampen. Även Kina, Korea, Singapore och USA satsar stort på industriell utveckling. I USA samarbetar storföretag som IBM, AT&T och Intel i organisationen Industrial Internet Consortium, vars mål är att utveckla robottekniken och den digitala kommunikationen inom industrin. – I dag vill alla länder locka till sig de företag som satsar på den här typen av forskning och utveckling, det är en global huggsexa, säger ­Cecilia Warrol. Hon är chef för Produktion2030, ett statligt finansierat program som har kallats för Sveriges egen version av Industri 4.0. Verksamheten går framför allt ut på att ge pengar till projekt och forskning som främjar tillverkningsindustrins utveckling i Sverige. En anledning till att svensk industri­tillverkning fortfarande har en förhållandevis låg automatiseringsgrad är att den i stor utsträckning är kundanpassad, förklarar hon. Det mesta som tillverkas är skräddarsytt efter behov och kan därför inte massproduceras. Cecilia Warrol håller fram Volvo Lastvagnar: – Den ena lastbilen som lämnar fabriken i Torslanda är inte den andra lik. Sådant ställer till det för robotarna som inte kan anpassa sig lika fort. Men i takt med att tekniken utvecklas kommer de att kunna ta över mer och mer av uppgifterna inom industrin. Här finns en stor potential för en fjärde industriell revolution. Ökad användning av robotar skulle dessutom innebära att industri­sektorn som helhet kan växa. I dag gör låglönefördelar att många före­tag lägger sin produktion utomlands. Om robotar i högre grad skötte produktionen skulle de relativt höga lönerna i Sverige inte spela lika stor roll. På ABB är förhoppningarna stora. Per Vegard Nerseth ser tre industri­grenar som extra intressanta. Hopmonteringen av elektroniska konsumentprodukter sker i dag till stor del i asiatiska låglöneländer. Med mer avancerad teknik hade sådant kunna skötas mer automatiskt. Samma sak gäller för bilindustrin. Livsmedelsindustrin har inte flyttat utomlands i lika hög grad, men paketeringsprocessen av till exempel frukt och grönt har en stor auto­matiseringspotential, menar Per Vegard Nerseth. – Allt fler produkter är kund­anpassade i dag eftersom konsumenterna vill ha mer individualiserade varor. Vad behövs då för att visionen om en fjärde industriell revolution ska realiseras i Sverige? – Framför allt att robotarna blir bättre på att lära sig själva och att de lär sig prata med varandra, säger Cecilia Warrol på Teknikföretagen. På fackspråk: maskininlärning och digitalisering. Just det här, att tänka och lära sig, har robotar blivit riktigt bra på – inom artificiell intelligens går utvecklingen fort. Den stora utmaningen för de smarta industrirobotarna är nu relationen till verkligheten. För att kunna lära sig att fatta beslut i den fysiska världen måste robotar ha väldigt mycket information om omgivningen. Information som vi människor får via sinnena. Robotar får den via sensorer. En som forskar på maskininlärning och sensorteknik är Danica Kragic Jensfelt på KTH. Den kroatiskfödda professorn har också blivit ett ansikte utåt för svensk robotforskning. – Tanken är att robotar ska kunna interagera med sin omgivning. Klassiska industrirobotar är förprogrammerade för en specifik rörelse, det fungerar bra för enkla uppgifter men är inte så flexibelt. – I dag vill man automatisera mycket mindre verksamheter där robotarnas uppgifter ändras oftare. Då går det snabbare om robotarna kan programmera om sig själva. Danica Kragic Jensfelts team skapar inga egna robotar utan programmerar färdigbyggda robotar och utrustar dem med sensorer. Hur robotarna uppfattar sin omgivning skiljer sig från hur människor gör det. – Robotar kan mäta saker som inte människor kan, till exempel avstånd. Men det är väldigt viktigt för robotar att veta exakt var de befinner sig. Vi människor fungerar inte på samma sätt, vi får erfarenheter av främst det visuella och kan ­bedöma avstånd utifrån det. På frågan om hur långt de har kommit inflikar Danica Kragic Jensfelt fort att det inte går att tänka på det sättet. Robotforskning är inget område som man gör genombrott i, menar hon. Snarare går utvecklingen framåt i en maklig, men bestämd, takt. – Till skillnad från inom medicin är det inte som att man kan upptäcka botemedlet mot cancer. Hon framhåller ändå ett test­område som hennes team jobbar på. De lär robotar att fylla på varor i butikshyllor utan att bli programmerade med vad som behövs och vad som ska plockas bort. Målet är att de själva ska känna av. Ett annat område som behöver utvecklas är kommunikationen mellan robotar. Just detta har nämnts som något av det mest centrala för den fjärde industriella ­revolutionen. Tekniken har funnits sedan lång tid tillbaka, men bara en liten del av tillverkningsrobotarna i världen är uppkopplade. Enligt ABB kan det bero på flera saker. Det handlar dels om skepsis från en del företag mot att styra verksamheten via uppkopplade nätverk. Men det handlar också om graden av maskininlärning. Så länge robotarna inte har kunnat känna av sin omgivning har de inte haft så mycket att kommunicera om. Det har behövts människor för att känna av och programmera om. Ju mer den kapaciteten utvecklas hos robotarna, desto mer kommer de ha att kommunicera om. Då kommer behovet av uppkopplade lösningar att öka. – I en anläggning räcker det inte att ha en del uppkopplad, utan för att skapa maximalt värde behöver helheten vara uppkopplad och optimerad, säger ABB Sveriges vd, ­Johan Söderström. Åter i testcentrets labb i Västerås arbetar ingenjörer och praktikanter med att programmera robotar. En av robotarna, en Yumi, verkar förvirrad. Den trycker sina händer mot olika ytor, känner efter och snurrar på lederna. – Den känner av vad den har för slags händer. Vi programmerar den till att lära sig det själv, säger robotens lärare Sandra Collin. Utvecklingen går fort framåt även om en fabrik där robotar praktiskt taget sköter sig själva ligger relativt långt fram i tiden, menar Cecilia Warrol från Teknikföretagen. – Det som Danica Kragic Jensfelt gör på KTH är jättespännande, men det kommer att ta lång tid innan framstegen kan användas. Maskin­inlärning finns på forskarnivå i dag men den är inte industrialiserad. – Men inom tre år kommer det att ha hänt mycket. Visionerna är storslagna och förhoppningarna om en fjärde industriell revolution är enorma. Under 2017 års Hannovermässa var Industri 4.0 huvudtemat. Tyska robot­utvecklaren Kuka visade upp en smart fabrik i miniatyr under mässan, som utifrån ett foto genom flera steg kunde skapa ett detaljerat pussel – på beställning, på under 15 minuter. Samtidigt finns det kritiska röster som menar att det är mycket snack och lite verkstad. Enligt en tysk studie från förra året är det bara en liten del av landets industri som känner till termen Industri 4.0. ”Trots envetna försök från politiker och branschorganisationer att investera i Industri 4.0 är de faktiska investeringarna blygsamma och begränsade till ett litet antal företag”, gick det att läsa i studien. Mycket pengar står på spel. Europeiska kommissionen har uppskattat att EU:s BNP skulle kunna öka med runt en biljon kronor per år om den fjärde industriella revolutionen lyckas. Den svenska regeringen förstår allvaret. Svensk industri står för 70 procent av Sveriges exportintäkter och därmed en betydande del av skatteintäkterna. Förra året presenterade näringsdepartementet en strategi för nyindustrialisering. Visionen var att ”Sverige ska vara världsledande inom innovativ och hållbar industriell produktion av varor och tjänster”. Ett av fokusområdena för strategin är Industri 4.0. ”Misslyckas vi med det här kommer vi att få mycket färre jobb”, sade närings- och innovations­ministern Mikael Damberg (S) i en intervju med TT. Jobben, ja. Innan DN avslutar intervjun med Cecilia Warrol från Teknikföretagen lägger hon till en tredje variabel, utöver maskininlärning och digitalisering, för att Sverige ska kunna nyindustrialiseras: – Vi har en jättesvår matchningsproblematik. Våra företag hittar inte rätt kompetens. Den typ av kompetens som industrin söker i dag är inte likadan som den de sökte för fem, tio år sedan. Tidigare i år gick Teknikföretagen ut och sade att det finns ett stort behov av automationstekniker, ett yrke som kräver en tvåårig utbildning från Yrkeshögskolan. – World Economic Forum menar att automation inte tagit bort ett enda jobb från industrin, säger ­Cecilia Warrol. Än kanske det inte är över för den svenska industriarbetaren. Hen har bara fått nya arbetsuppgifter.